I huvudet på en fiorentino

Efter att ha bott i Firenze under några år och levt med i fiorentini har jag blivit som dem. På gott och ont. Hur artar sig då detta? Jo, jag känner en enorm stolthet över att jag pratar samma språk som mina florentinska vänner. Jag har till och med anammat den något hårda Firenze-dialekten. När Firenze kommer på tal, oavsett var jag befinner mig, pratar jag passionerat om dess historia, som om det vore min egen. Jag försvarar alltid stadens färger och detta gäller givetvis även den lila, Fiorentinas. Jag känner mig som en fiorentino i exil när jag strosar på Stockholms gator. Jag längtar alltid hem. Firenze och Fiorentina har verkligen tagit över mitt hjärta. Det har sedermera även lett till att jag ofta anar ugglor i mossen, precis som en tvättäkta fiorentino född i kupolens skugga. Ett exempel är när Fiorentina får domslut emot sig. Nu har det skett i ett antal matcher i rad. Vi har blivit nekade straffar samtidigt som domarna blåst hårda, näst intill obefintliga straffar mot oss. Jag börjar se ett system och inbillar mig att Della Valles comeback i fotbollsitalien har med saken att göra. Jag kastas tillbaka till den hemska säsongen 06 då vi fick allt emot oss och jag tutar i mig själv att ”det är dags igen”. Jag kikar in på lite olika violachattar och ser att jag har mina vänner med mig. Alla är övertygade om att domarna straffar oss med flit. Man har olika teorier. Vissa menar på att det är Gilardinos hands som ligger bakom och andra att det är ”il palazzo” som återigen vill straffa oss.

Nu är det säkert bara tillfälligheter och jag jagar säkert upp mig i onödan. Det skriver jag bara för att verka normal. Egentligen tror jag något helt annat.